Det finns många som säger att Paris har förändrats, liksom New York, London och säkert skulle någon säga det om Stockholm också om någon brydde sig. Det finns två Paris. Ett Paris som liknar min barndoms Nice: smutsigt, invandrartätt och fullt av lukter som sticker i näsan. En plats du måste klämma dig in i, där alla kämpar för sin plats bland klottret som fyller husväggarna på tvättomaterna och butikerna som säljer kläder för djur. Det är ett Paris som håller uppe det andra Paris: ett Paris som passar andras barn, lagar andras mat, söker och släntrar efter. Ett Paris som fyller ut hålen i det andra Paris. Eller, kanske mer sant: ett Paris som håller uppe hela strukturen så att det andra Paris kan bubbla upp hela sin rökdoftande, bageritäta, naturvinsberusade prakt.
Det är till ingenmanslandet mellan dessa två Paris vi åker en kylig augustidag, för att äta den bästa måltiden i hela våra liv. Nej, det är ingen måltid. Det är en upplevelse: en resa i tanken, ett internt äventyr, en miljon Madeleine-kakor som rullar ut på träbordet framför oss och fullkomligen nockar oss till golvet, så att vi får hjälpas åt att plocka upp bitarna av varandra någon gång runt midnatt, och vingla hemåt.
Allt jag tänker när jag äter av duvbenet med händerna, trycker bitarna av något som skulle kunna vara brosk men lika väl skulle kunna vara något annat, typ märg, mot gommen, i galetten och känner naturvinet bubbla i min mun, är min alldeles egna, varma hemlighet. Hur kocken på Au Passage, texaren Dave Harisson, känner till dessa hemligheter, är och förblir ett gigantiskt mysterium.
Adress: 1 bis passage Saint-Sébastien, 75011 Paris.
Pris: Inte tillnärmelsevis så dyrt som det borde vara. Men å andra sidan, vem kan sätta pris på frälsning?
Övrigt: Maten kommer in en rätt åt gången och hela sällskapet delar på allt. Sådan är lagen. Lagen är dessutom att du sköljer ned din ost (som heter som en vanlig ost, men inte är en vanlig ost utan en superost från planeten Jag vill gifta mig med hela köket) med naturvin.
Detta är det första inlägget i en serie av inlägg där jag av oklar anledning approprierar på att kunna något, vad som helst, om Paris matscen. Det gör jag naturligtvis inte. Men man kan ju låtsas. Säg gärna till om jag missat någonting, för det här ska förhoppningsvis bli en podd vad det lider! Vad ska ni göra åt saken.